Det är en konstig känsla när något som man planerat och längtat efter, fantiserat om och förberett sig för under väldigt lång tid plötsligt inträffar.

För 10 år sedan väcktes idén om att göra en sverigeresa med tuktuk. För 4 år sedan åkte jag till Indien och köpte en och nu bär det av. På riktigt.

Vägen från idé till verklighet har inte varit spikrak på något sätt, men skit i det, det är en helt annan historia.

Idag var det i alla fall dags. Tuktuken fullpackad med allt man kan behöva från tvättmedel och tepåsar till tält och luftmadrass, stormkök, varma tröjor hundmat och bikini.

Från början var det meningen att tuktuen skulle vara full med folk. Båda mina barn skulle med och vår indiske vän Ganga och så hunden Chippen så klart.

När det bar av idag var det bara jag och Chippen. Fast det var inte riktigt sant det heller. För min väninna Kerstin följde med en bit på vägen, från de södra delarna av Malmö till de norra, där jag skulle hämta min dotter Rebecca. Tillsammans skulle hon och jag köra och hälsa på sonen, Hampus på hans sommarjobb på Finnhult kollo i Höör. Sedan skulle hon följa med mig och övernatta i Pukavik nära Sölvesborg i Blekinge innan hon åkte tillbaka till Malmö för att jobba.

Planerat var att komma iväg senast kl 11. När jag skulle köra upp tuktuken från garaget ville den inte starta. Hur jag än försökte så gick den inte igång. Till slut ringde jag min vän Johan som en timme senare kom och fick igång den med hjälp av startgas.

Klockan var ett när jag rullade in på Kirseberg för att  hämta Rebecca. Då var hon trött och bakis och ville inte åka med mig utan föredrog att åka bil med sin pappa Björn för att hälsa på Hampus.

Björn som följt min planering av rean och min oro över saker, bland annat hur jag ska undvika att hamna på motorvägar när jag kör på GPS, hade kommit på att man kan ange ”cykelväg” på GPS:en.

Från Malmö till Finnhult är det knappt 5 mil. Det tog mig två timmar att komma dit. GPS:n tog mig ut på små snåriga skogsvägar och flera gånger höll jag på att köra fast i lera, vatten, gropar och buskage, Jag var helt färdig när jag kom fram.

Det var trevligt att träffa Hampus och vi fikade och skojade och tog en massa bilder på oss. Han är lite orolig över hur han ska klara sig utan mig i fem veckor. Jag tror att det blir en bra övning för honom inför att flytta hemifrån och så har han ju Björn och Rebecca i sin närhet.

Till min glädje ville Rebecca följa med mig i tuktuken när vi lämnade Hampus. Hon hade piggnat till en aning och trots att hon inte vill erkänna det gillar hon att umgås på tu man hand med sin mamma. Björn körde tillbaka till Malmö, Hampus stannade på kollot och jag och Rebecca skulle köra till Blekinge, men klockan var mycket och vi insåg att det inte var realistiskt att ro att vi skulle orka köra så långt. I stället bestämde vi oss för att köra till Arnolds kannibalmuseum i Önneköp. Jag hade pratat med Arnold på morgonen och visste att han skulle ha en visning kl sex. Då, på morgonen, trodde jag att jag skulle vara mycket längre kommen än strax utanför Hörby vid den tiden.

Rebecca och jag kom knappt ut ur Höör förrän tuktuken började uppföra sig konstigt och stannade mitt i en backe. Jag trodde att det kanske var bensinen som var slut och fyllde på från reservdunken. Den gick igång igen, men hackade och pluddrade och svarade inte på gasen som den skulle.

– Jag kan ju inte ge upp min resa 5 mil hemifrån, jag skulle behöva en verkstad, tänkte jag.

Precis som jag tänkte detta såg jag en skylt ”Harley Davidson auktoriserad verkstad”. Utanför på gårdsplanen satt två män med en amerikansk 50-talsbil av okänt märke. Jag körde in på gården, förklarade mitt problem och frågade om de kunde tänka sig att hjälpa mig trots att det var lördag och sent på eftermiddagen. Det kunde de inte. De väntade på verkstadens ägare och rådde mig att göra detsamma. En stund senare dök han upp, hälsade och tog i hand, tittade, inte särskilt förvånat på tuktuken, och började prata med männen med amerikanaren. Deras samtal handlade om reservdelar och gemensamma bekanta och bilens speciella egenheter. Det tog en evighet innan jag och Rebecca och tuktuken fick uppmärksmhet.

– En sån där har jag aldrig sett och jag kan inte hjälpa er, sa han som ägde verkstaden.

– Motorn är liten och väldigt enkel. Du kan väl i  alla fall bara låta mig öppna motorluckan och titta, försökte jag.

Han gick med på mitt förslag och bad mig strata motorn. Jag vred om nyckeln och tryckte på startknappen. Motorn gick igång och började puttra jämnt och fint utan tillstymmelse till pluddrande.

Knappt hann vi ut på vägen igen förrän den började gå ojämnt igen. Vi kom i alla fall fram till kannibalmuseet och körde in på parkeringsplatsen. Jag stängde av motorn och skulle lägga i handbromsen. Då upptäckte jag att den redan var i. De senaste 4 milen hade jag kört med handbromsen i… Inte konstigt att den inte velat samarbeta riktigt.

Hos Arnold var vi inte färdiga förrän halv åtta och då hade vi inte ätit middag än. Arnold rekommenderade Önneköp caffés thaimat och La Flambée B&B mitt emot.

Så fick det bli. Visserligen hade de inga rum lediga, men den trevliga innehaverskan av La Flambée erbjöd oss ett rum med en säng som vi kunde dela på samt frukost för oss båda för 250 kr.