Blogginlägg 15, lördag den 12 juli 2014
Jag lämnade Inge i Lycksele centrum, gick och provianterade vin och ansiktskräm och styrde sedan kosan mot Arvidsjaur. För en skåning känns det väldigt exotiskt att ställa in GPS:en på Arvidsjaur. Efter misslyckad 4g-kontakt utanför Örnsköldsvik fick jag omedelbar uppkoppling i Lycksele:-). och kunde få vägvisning hela vägen till Arvidsjaur.
Tuktuken pluddrade lite, men det brukar den göra, så jag tog det med ro och fortsatte köra mot Arvidsjaur. När jag kom till en skylt där det stod ”Mensträsk” var jag tvungen att svänga av och uppleva vad Mensträsk var i verkligheten.
Annars upplevs det bara mentalt en gång i månaden. Det visade sig vara en idyllisk by med en linbana som går över träsket varje dag klockan ett. När jag kom dit var klockan halv fyra, så jag hade missat dagens äventyr. Däremot träffade jag ett par som var där med sitt Saab-hus, en bil med sovloft. De hade under två år kört genom 52 länder och kände igen tuktuken från sina resor. Vi hade en givande pratstund om våra äventyr och erfarenheter.
Jag åt en tunnbrödrulle med renkött i Mensträsk medan Chippen inte alls mådde bra och kräkte ner hela sig. Sen blev han sur när jag ville tvätta av honom, men vi blev vänner igen och körde vidare mot Arvidsjaur.
Några mil innan Arvidsjaur fanns det många skyltar längs vägen om stugor och rum som man kunde hyra. I stället för att köra ända in till stan bestämde jag mig för att stanna där. Ägaren till stället visade sig vara en annorlunda professor. Han var norsk sam och hans familj var renskötare. De äger 15 000 renar i Norge. So far so good. Både han och hans fru verkade väldigt trevliga, öppna och hjärtliga. Mannen berättade för mig att han för många år sedan råkat ut för en olycka och trillat ner för ett stup när han gått vilse i ett snöoväder i Fjällen. Han hade fallit 150 meter och legat i koma och gipsvagga i mer än ett år, men klarat sig och börjat studera istället. Han hade pluggat i Lund och var nu professor i medicin vid Piteå lasarett. Han erbjöd sig köra mig in till Arvidsjaur eftersom jag behövde något att äta för kvällen och till frukost i morgon. Han körde runt och ville i all välmening visa mig ställen där renkalvar märks men vi hittade inga renar.
Jag hade massor att skriva och hade avsatt kvällen till det. När jag väl satte mig ner med paddan i stuga och skulle börja skriva upptäckte jag att det inte fanns någon ström i uttagen. Jag tog mina saker med mig och gick ut i det gemensamma köket för att arbeta. Där träffade jag bärplockare från Ukraina som var i Arvidsjaur för att plocka hjortron. De var varken utmärglade, miserabla eller missnöjda. Det var fyra glada ungdomar som ville ha lite äventyr och tjäna lite pengar. De tyckte Putin var dum i huvudet och ville ha ett självständigt land. Det var ett givande möte som gav perspektiv till de tiggare man möter på gatorna i Malmö.