Dag 21, fredag 18 juli 2014

Snart börjar jag komma ur renarnas land och om jag vill förverkliga min önskan att möta och klappa tama renar så måste det ske snart.

Först tog jag en tur upp på berget Dundret. Det var en svår pers för tuktuken, men den klarade det. Utsikten från Dundret var magnifik och sikten klar. Det bådade för gott väder under dagen.

Väl nere igen ringde jag ett ställe som hette ”Samisk upplevelse” utanför Luleå, för att höra om de hade  renar jag kunde få klappa. Om man ville besöka den samiska upplevelsen var man tvungen att boka lång tid i förväg visade det sig. Men den trevlige mannen i telefonen tipsade mig om ett annat ställe på min väg söderut som heter Årstidsfolket. Jag ringde dit, men ingen svarade. Någon timme senare fick jag kontakt med dem men då var det för sent. Jag kunde komma i morgon i stället om jag ville. Jag bestämde mig för att göra om i schemat för att få träffa årstidsfolket och dras renar. Dagsetappen blev betydligt kortare än planerat och jag beslöt att försöka hitta något ställe vid Polcirkeln i stället.

På vägen träffade jag en guldgrävaren Conny som just kommit hem från sin guldgrävarresa till Ryssland och som glatt och innerligt berättade om sina äventyr och om guldgrävandets  öden och äventyr.

Jag kom fram till Polcirkeln och hittade en stuguthyrare. Stugan var i dåligt skick och utan det mesta. Men stugan ägdes av en trevlig thailändska och hennes man och utanför stugan träffade jag vilda renar som gick omkring på tomten och på vägen utanför. Folk häruppe verkar lika vana vid renar på vägarna om indierna vid kor.

För första kvällen höll myggen på att göra mig galen, inte bara irriterad och när jag gick och la mig kliade det överallt.