Blogginlägg nr 12, onsdag 9 juli 2014

Enligt rekommendation från Anders på campingen vid Holmsjön körde jag till Jamtli, strax utanför Östersund. En levande hembygdsgård med skådespelare och autentiska  miljöer från 1700-talet och framåt.

Jag tog en liten sväng över till Frösön också innan jag ställde in siktet på Långsele som enligt kartan var halvvägs till nästa stopp; Mellansel, 2 mil från Örnsköldsvik. I Mellansel skulle jag träffa Inge, en vän från Lund.

Jamtli var trevligt och både jag och Chippen uppskattade den guidade turen. Men det var inget uppseendeväckande, inget att varken skriva ett helt blogginlägg om eller att berätta för barnbarnen. På vägen mot Långsele så accepterade jag att detta var detta med denna dagen.

Då flippade GPS:en ur och dirigerade ut mig på en jätteomväg. Jag körde och körde men visste inte riktigt vart, men såg att jag i alla fall på ett slingrigt vis var på väg mot Långsele.

Plötsligt, mitt i  skogen, dök det upp en väldigt välhållen kyrka och en fantastiskt vacker kyrkogård. Ragunda kyrka. Jag stannade, tog en promenad och några bilder. Klockan var fem och jag borde äta något. Dessutom hade jag kört länge och hade ont både här och där.

Någon mil senare såg jag en skylt där det stod ”Thailändsk paviljong”.

– Det måste ju hända något idag, tänkte jag och svängde av mot paviljongen.

En halvmil senare hade jag inte hittat någon paviljong och vände. Magen skrek och jag stannade vid en mack med gatukök. Jag befann mig i den lilla byn Bispgården. Gatuköket sköttes av en thailändsk kvinna och efter måltiden frågade jag henne var paviljongen låg.

Jag bestämde mig för att göra ett andra försök att hitta den thailändska paviljongen mitt  i Jämtland, lika osannolikt som det buddistiska templet Yangtorp utanför Hörby.

Tio i sex landade jag utanför paviljongen. De stängde klockan sex och hundar var inte välkomna. Men jag kunde lämna Chippen utanför och fick gratis inträde de tio minuterna som återstod av öppettiden.

Jag halvsprang runt i parken, in i paviljongen (tillägnad den thailändske kungen Chulalongkorn, som varit där på besök 1897) och ut igen. Jag mötte en man som målade ett tak över en rastplats i parken.

– Är det du som kommer hit i tuktuk?frågade han.

Jag nickade.

– Vet du om det finns någon camping i närheten? undrade jag.

Han erbjöd mig att bo hemma hos sig. Han hade gott om plats, sa han . Jag tyckte det lät som en bra ide.
Senare på kvällen var vi vid döda fallet, en ödelagd före detta fors i Indalsälven. Där har de dessutom en roterande utomhusteater som just den här kvällen spelade en pjäs  som handlade om mannen som ödelade forsen – Magnus Huss – Vildhussen.

Den Magnus som jag träffade där i Thaipaviljongens trädgård kunde ha varit Vildhussen själv, fast i modern tappning. Han hade varit i Indien många gånger och vi hade till och med gemensamma ”bekanta” där. Helt otroligt! Magnus hade flyttat från Östersund till Bispgården för att hitta rätt i sitt liv och för att kunna vara den han är för sin egen skull och inte för andras. Han är självlärd snickare, ritar, konstruerar och bygger växthus som han nu har börjat kommersialisera. Ska jag någon gång köpa ett växthus är det av Magnus i Bispgården. Han tillverkar väldigt fina växthus, är bra på mycket annat också och gav mig något att berätta om för barnbarnen.