Blogginlägg nr 11, tisdagen den 8 juli 2014

Jag har kommit på att min rädsla och oro inför saker och ting som jag inte känner till hänger ihop med min comfort zone. Jag menar att när jag går till jobbet i vanliga fall så vet jag egentligen inte vad som kan hända under dagen, men jag är inte orolig ändå. Inte heller oroar jag mig för att åka hem på kvällen. Jag befinner mig på trygg mark. Där befinner jag mig  inte längre och det är därför jag oroar mig.

Saker och ting faller på plats varje dag och vissa saker oroar jag mig mindre för nu än för 10 dagar sedan. Men ju längre norrut jag kommer, desto mer ur min geografiska comfort-zone kommer jag. Jag är ju redan från början långt utanför den vardagliga tryggheten bara vad det gäller allt det praktiska, men nu börjar det kännas som att mattan dragits undan helt och jag befinner mig i fritt fall. Mycket spännande, men ganska skrämmande.
Hur ser vägarna ut? Hur långt är det mellan mackarna? Finns det vilda djur som anfaller längs vägarna? Hur långt är det mellan campingarna? Finns det bankomater i fjällen? Finns det läkare och veterinär om det skulle behövas ? Vem ska jag ringa om jag får punktering, kör fast eller kommer vilse?

Min blodsockernivå har varit hög de senaste dygnen, vilket kan tyda på en infektion av något slag… vet inte. Försöker reglera med insulin, men det går sådär.  I övrigt mår jag bra, men undrar varför mitt blodsocker inte följer mitt mående.

Rent händelsemässigt har det varit en tråkig dag idag. Jag körde från Holmsjön till Östersund via småvägar och omvägar. I min verklighet var E-vägar lika med motorvägar eller motortrafikleder. Men idag erfor jag att Europavägar inte alls behöver vara varken motorväg eller motortrafikled, vilket gör det mer möjligt för mig att ta mig norrut. Nu är jag mer hoppfull än innan att kunna ta mig till Kiruna och kanske till och med till Torneträsk.

Östersunds camping: Jag är helt och hållet utanför min egen comfort zone men uppenbarligen på alla andras trygga marker.

Ett tusental personer befinner sig inom detta inhägnade campingområde och alla verkar känna sig bekväma och hemmastadda utom jag. De flesta som är här känner sig trygga med grannar, omgivning och vad som ska hända i morgon. De har förmodligen gjort det förut och trivs med det.

Jag kan bli lite avundsjuk. Jag är aldrig nöjd. Varför blir jag inte det?