En trevlig familj från Kista och en försäljare för Telias fibernät från Malmö gjorde mig sällskap till frukost. Jag blev uppmärksammad på att vi befann oss i ”Björnriket” och fick höra om en man som blivit riven av en björnhona med ungar för inte så länge sedan.
Dagens mål var Ånge. Det betydde nästan 20 mil och jag var inte säker på att jag skulle orka köra så långt. Dessutom ville jag se lite av Hälsinglands kulturarv och svängde av vid en kulturminnesmärkt väg utanför Edsbyn. Strax kom jag till en hälsingegård och tog en promenad där och tittade på husen och den gamla välbevarade inredningen.
Jag fortsatte längs kulturvägen men befann mig snart i skogen utan tillstymmelse till synliga kulturarv. Det var bara jag, Chippen och tuktuken. Och så en väldans massa granar och förmodligen också en hel del björnar.
Då slutade GPS:en fungera. Och radion. Och tuktuken började pluddra. I nästan 7 mil höll jag andan, funderade över hur snabbt en björn kan springa och bad böner att tuktuken inte skulle göra allvar av sitt pluddrande hot.
Till slut kom jag fram till en liten by med några hus och vågade äntligen stanna och andas ut. Jag fyllde på bensin och var glad för att jag i Edsbyn hade köpt en reservdunk bensin till, för gott om bensinmackar längs småvägarna var det inte. En nyfiken bybo kom fram och pratade lite och visade mig närmsta vägen till Ljusdal som låg halvvägs till Ånge.
Jag önskade att vägarna skulle bli gästvänligare, lite mer bebodda och trafikerade (för första gången önskade jag att det skulle finnas fler bilar på vägarna)
och att GPS:en skulle börja fungera igen. Ingen av mina önskningar slog in. Det var bara att köra vidare.
Klockan var fem, Ånge närmade sig sakta och magen började kurra. En fin liten camping med restaurang dök upp mitt i skogen. Kycklingbröstet och pommesen smakade sååå bra och jag hade sällskap av en mycket pratglad treårig flicka som bodde på campingen.
Jag frågade en annan gäst på restaurangen om vägen till Ånge.
– Kan du köra på motorväg med den där?, frågade han och pekade på tuktuken.
Det sa jag att jag inte kunde och då fick jag veta att enda sättet att komma från Ånge och vidare norrut var via E14. Han tipsade mig om en annan väg i stället och rekommenderade mig en camping i närheten, ”bara” 8 mil bort. En och en halv timme senare visade en skylt att det fanns en camping ner till höger. Då var jag långt ifrån den rekommenderade campingen, men det gjorde inget, jag ville bara sluta köra.
Platsen var idyllisk, helt otroligt vacker och hade ett magiskt lugn över sig. Chippen och jag tog en promenad längs den lilla stranden och stötte ihop med campingens ägare, Anders. Det visade sig att han är gymnasielärare från Hässleholm, hade köpt campingen, stranden och ”lite” skog här uppe i Medelpad, varifrån hans pappa kom.
Fram till halv tolv satt Anders och jag och pratade, drack vin och tittade på solnedgången över Holmsjön. Kvart i tolv ringde jag till pappa. Det var ju i alla fall fortfarande hans födelsedag. Han var vaken och blev glad att höra av mig.