Det var idag det vände. Restaurangägaren kom och hämtade mig kl 9 på morgonen, nyduschad och fräsch, i stugan som han hjälpt mig hyra. Det regnade bara lite. Han hade pratat med mekanikern Anders, på Mekonomen i Ekenässjö och vi hämtde tuktuken bakom restaurangen och körde dit den. Konstigt nog så startade den, men dog mycket lägligt igen på Mekonomens  uppfart.  Jag förklarade läget för Anders och han lovade hjälpa mig. Vi körde tillbaka till restaurangen och jag blev bjuden på frukost. Ägg, oliver, riven ost, sallad och två knäckebröd med ost grillade i pizzaugnen. Till det både te och kaffe. Så gulligt.

Det fortsatte att regna och jag drack te och väntade på att Anders skulle ringa besked om hur det gick med tuktuken. Restaurangägaren höll mig sällskap så gott han kunde mellan sina åtaganden.

– Sanne, jag tycker du ska vända hem igen, sa han.

Just då ringde Anders från Mekonomen.

– Det är inget fel på din tuktuk. Den behövde bara tankas Jag har fyllt på bensin och den går hur bra som helst.

Jag försökte argumentera med honom och berätta att den stannade ändå, även om tanken var nästan full. Till hans fördel kan sägas att han inte tog betalt för sin koll av mitt fordon.

Restaurangägaren körde mig till Mekonomen med all min packning, gav mig en kram och lämnade mig i regnet.

När jag packat in allting och fortfarande undrade vad jag egentligen borde och skulle göra ringde Nima, min inneboende från Malmö.

– Sanne, jag tycker du är galen. Ge upp! Kom hem! Vad håller du på med?

När samtalet bröts pga dålig täckning sms:ade jag honom: ”Kanske jag borde ge upp, men jag gör det inte än”.

På något konstigt vis var detta samtal som en mental vändpunkt. Jag tänkte fortsätta. Jag hade bestämt mig, och allting kändes lättare. Tänk att det mentala oket är det tyngsta. När man har tagit sig förbi sina egna tvivel så känns allting hälften så svårt.

De nästan 20 milen mellan Ekenässjö och Askersund gick lekande lätt. Radion i hörlurarna, solen i ryggen och en bra känsla i magen. Klockan var inte så mycket när jag kom fram till Askersund, Vätterns nordligaste stad.

Jag var så hängiven över det fina vädret och dagens mentala lyft att jag bestämde mig för att campa….

Det tog två timmar att få upp tältet och en timme att blåsa upp luftmadrassen. Allt inför roade blickar från med-campare. Men tror du det var någon som ville hjälpa mig? Och tror du jag ville svälja min stolthet och be om hjälp? Herre Gud så tråkiga vi svenskar är!