Hur segt kan det vara egentligen? Klumpen i magen var där även i morse. Alla farhågor och ovissheten om vad som skulle hända idag.

Efter en vacker promenad längs med sjön Örken packade jag ihop mina saker, lastade med viss vana in dem i tuktuken och körde beslutsamt iväg. GPS:en var inställd på Boxholm mellan Tranås och Mjölby. Det skulle innebära 15 mils körning och en välbehövlig bit på vägen. Efter några hundra meter på väg 23 dog motorn. Som tur var kunde jag svänga in på en P-plats och på så vis undkomma de många tunga lastbilarna, vilka känns som de äger de i övrigt ganska tomma vägarna genom Småland.

Jag försökte med startgas och choke, utan choke. Jag väntade och försökte igen. Inget hjälpte. Jag ringde Johan som gav mig lite tips om vilka skruvar på förgasaren jag skulle skruva på och kom även med rådet att torka av tändstiftet. Något tändstift hittade jag inte, men när jag pillat med diverse i en timmes tid så gick den igång. Jag satte på GPS:en och P1 med dagens sommarpratare i hörlurarna, körde iväg och försökte ignorera rösten inom mig som sa att jag borde vända hemåt igen.

I några timmar gick det riktigt bra. Visserligen var jag tvungen att choka i uppförsbackarna, men tuktuken tog sig fram ganska snällt. Det började kurra i magen och när jag körde förbi en pizzeria i Ekenässjö, strax norr om Vetlanda, stannade jag där.

Ägaren var från Syrien och ville ha en bild på tuktuken utanför hans restaurang att lägga upp på FB. Vi satt och pratade en stund tills vi av en annan kund fick höra att en lastbil vält över vägen och det var fullt pådrag med poliser och räddningstjänst.
Jag ville undvika både polis och köer och frågade om en alternativ rutt. Den hjälpsamme restaurangägaren guidade mig genom det lilla samhället. När vi nådde fram till väg 23 hade vi ändå inte lyckats ta oss förbi olyckan. Trafiken stod helt stilla och polisens blåljus var illavarslande. Dessutom hade det börjat blåsa och regnet vräkte ner.
Jag följde med tillbaka till restaurangen igen och regnet övergick i hagel. Himlen var öppen och åskknallarna stod täta.

Med restaurangägarens hjälp lyckdes jag få boende för natten i en liten stuga några kilometer söder om Ekenässjö. Retaurangägren körde mig dit. Tuktuken fick jag lämna bakom resturangen. Den ville inte starta. Väl i stugan kände jag hur hungrig jag var, jag hade ju inte ätit sedan lunch och nu var det nästan mörkt ute. Som tur var hade jag druvsocker med mig om blodsockret skulle sjunka.

Det var en ganska nedslående dag som du säkert förstår och inte blev den bättre när Björn sms:ade om varningar för vägpirater. Nu fick jag ytterligare en sak att oroa mig över.