Dag 21, lördag 19 juli 2014

På morgonen ringde telefonen. Det var en mycket god vän från Malmö.
– Var är du? frågade hon.
– vid Polcirkeln, sa jag.
– Var ligger det?
– Mellan Gellivare och Överkalix svarade jag och undrade varför hon var så intresserad av min exakta geografiska position.
– Vi är några mil söder om Piteå, sa min väninna.

Hon berättade att hon och en annan vän kört upp för att möta mig och undrade om vi kunde träffas någonstans på kvällen. Jag var helt överrumplad och mycket glatt överraskad och kände att resan tog en ny och oväntad vändning. Vi bestämde att höras när jag varit på mitt renäventyr.

8 mil på gropig grusväg, en död GPS och ingen mobilmottagning. Så såg vägen till renupplevelsen ut, men det var det värt. En man i sjuttioårsåldern tog emot mig på sin renfarm. Han hade arbetat med renskötsel sedan 1958 och menade att det som fanns att veta om renar visste han. Det kändes att det var sant. Det var ett väldigt givande besök och en av höjdpunkterna på min resa. Mannen berättade om renskötsel och samiska traditioner och jag fick vara nära hans renar vilka gick fritt på hans tomt tillsammans med katter och höns.

När jag närmade mig kusten och telefonnätet fungerade igen ringde jag min väninna. De hade hittade ett boende i en stugby i Öjebyn, strax norr om Piteå. Det var Svenska kyrkans kursgård med boende och förbud mot det mesta.

Mina vänner hade kylt rosévin, grill och en massa mat med sig. För att inte göra övertramp mot kristna regler tog vi med oss oss alltihop en bit utanför kursgården. Vi satt i kvällssolen och grillade, drack vin, njöt av utsikten och uppdaterade oss på vad som hänt sedan sist.

 

Det är en skön men annorlunda känsla att inte vara själv.